Tänkte försöka att förklara lite för er hur hela den här händelsen
egentligen gick till och hur det kommer sig att jag hade gått så
länge och inte märkt någonting och varför jag helt plötsligt på tal
om ingenting gjorde ett graviditetstest.

Måndagen den 11/10 klockan 13.30 så hade jag en bokad tid på
ungdomsmottagningen för att prata med en av barnmorskorna där
då jag hade under en längre tid haft jätteont i äggstockar och mage
och allt sånt där och jag tyckte vi skulle prata lite om vad det kunde
bero på och eventuellt beställa en tid för undersökning.
Efter ett bra tag av pratande så tyckte barnmorskan att vi skulle köra
med uteslutningsmetoden och att vi då skulle börja med ett graviditets
test. Var väl lite skeptiskt till det hela då jag visste att jag inte var gravid,
för jag menar att jag hade ju inte märkt något? Och sånt vet väl alla att
man märker av.
Men ett test gjorde vi och efter ett tag så berättar hon för mig att jag är
gravid!
- Fan är du seriös eller? Är det jag frågar henne och hon svarade att hon
inte fick vara oseriös om något sådant.
Jag kollade på testet, och det var två streck.. Inte ett plus men två streck
och det var tydligen positivt då? Jag fattade inte riktigt och vi började att
försöka klura ut när det kan ha blivit såhär.
Och eftersom att jag har haft sånna problem och ingenting har funkat som
det ska innan så hade jag inte reagerat över huvudtaget.
Barnmorskan klämde lite på magen och kollade på det vi hade skrivit,
och hon trodde nog minsann att jag gått halva tiden!
Jag trodde väl inte riktigt på det hon sa, jag menar kunde det verkligen
vara så?
Efter besöket så ringde barnmorskan direkt upp till MVC (mödravårdcentralen)
och bokade en akuttid för ultraljud, för vi behövde ju veta hur gammal bebisen
var så att det inte var dags där som helst liksom.
Jag fick en tid dagen där på, och jag mest skrattade och tänkte att det inte
skulle visas något på skärmen i alla fall, för hon hade haft fel.


(dåligt ljus pga av kameran)

Väl hemma den kvällen så studerade jag magen länge länge,
det kunde väl inte stämma? Jag hade ju inte märkt något alls?
Visst jag hade gått upp i vikt och magen var större men det var ju för
att jag ätit mer för att verkligen försöka gå upp i vikt? Och då var det
ju inte så konstigt att brösten växt heller? Så blir det ju när man går
upp i vikt. Och äggstockarna var svullna därför magen putat lite, det
är väl inge konstigt allt sådant visste jag ju redan?
Sen så la jag händerna på magen och plötsligt så röck det till, jag kände
något i handflatan...
En spark? Nej men hur skulle det kunna sparka för det fanns ju inget där?
Det kan ju har varit en ryckning också eller gasbubblor, sånt har jag ju
haft förut så det är så det är.
Tänkte inte mer på det utan somnade lite oroligt.

Tisdagen den 12/10 klockan 11.30 så befann jag, mamma och Noah oss
på MVC, jag hade sagt till i receptionen att jag skulle göra ett ultraljud hos
Siw och dom skrev in att jag var där osv. Slog oss ner i väntrummet bara
en liten stund och jag kände hur jag började må illa, kanske hade jag haft
helt fel, det kanske var en bebis där inne? Men varför varför hade jag inte
märkt något? Började bli riktigt irriterad på mig själv när min barnmorska
Siw kom och ropade upp mig.
Jag, min mor och min bror steg tillsammans med min BM in i ultraljudsrummet
och hon tittade på min mage och förklarade att jag hade en jättefin mage!
Sedan så fick jag lägga mig på britsen.
Tröjan drogs upp och en pappershandduk plaserades vid byxlinningen för att
jag inte skulle få gelé på byxorna, och sedan så hade hon på gelén på min
mage och vet ni? Det kändes precis som jag trodde det skulle göra, för då
när mamma väntade Noah och dom hällde på gelén så stod jag där och föreställde
mig hur det skulle kännas och så rätt jag hade haha!
Hon slog på maskinen och jag tittade förväntansfullt på magen, dom hade nog rätt!
Hon börjar flytta prylen över magen och helt plötsligt såg jag en bebis på skärmen!
En stor bebis, och man såg allt så tydligt! Huh hur hade jag kunnat missa något
sånt här? Det är ju sjukt!
Hon förklarade att det var en stor bebis (alltså inte en lång och tjock utan att jag
hade gått väldigt länge för såhär stora är dom inte vid första ultraljudet man gör).
Vi tittade länge och konstaderade att allt såg ut som det skulle, sedan mätte hon bebisen,
tog bilderna (som tyvärr inte blev lika skarpa och lättförståeliga som det är när man
ser det på skärmen).
Jag fick torka av mig på magen och sedan så berättade hon att jag var i v.21 + 3 dagar.
Alltså börjat gå in i v. 22. Hon förklarade att jag blivit befruktat i maj och att bebis hade
beräknad födesel (BF) den 19 Februari 2011.
Det är ju helt sinnes! Varför i hela friden hade jag inte märkt något?
I alla fall så behövde jag ju skrivas in och då bokade vi tid Fredagen den 29/10 klockan
10.00.



Efter besöket på MVC så gick jag, mamma och Nois ner en sväng på stan,
bara för att titta lite. Och jag var fortfarande lite chockad och sur över att
jag inte fattat det innan! Dock tycker jag det är skönt att jag fått reda på det nu
när det är sista halvan kvar, annars hade jag nog blivit jätteorolig och så, så det
känns verkligen bra!
Efter besök på stan och en fika med Kenny så kände jag att jag behövde prata med
han som är pappa till bebisen, han måste ju få veta nu direkt innan alla andra får
reda på det..
Hur han skulle reagera visste jag inte riktigt, och det skulle inte spela någon roll då
jag skulle klara mig oavsett. Men om han skulle bli glas så visste både jag och mamma att
han i alla fall skulle göra sitt bästa för att försöka och det är ju viktigast.
Jag skickade ett sms om att jag behövde prata med honom, satt utanför hos honom och
väntade tills han kom hem och sedan så gick vi upp till honom.
Han satte sig i soffan och jag gjorde det enkla svårt, jag gav honom ultraljudsbilderna
helt enkelt och sa att jag antog att han visste var det var för något.
Mer chockad, överlycklig och så rörd människa har jag nog aldrig sett!
Det var en underbar känsla.
Vi pratade en bra stund och kom fram till mycket bra grejer, vi kör allt från scratch,
tar en dag i taget och finns för varandra i det hela, och om det sedan leder vidare vet
man ju inte alls.

Gick där ifrån med stort smile, allt skulle ju gå galant.
Jag har inte sedan den dagen oroat mig för något alls, tar allt som det kommer jag
det är klart det kommer att gå galant, har inte ens oroat mig för förlossning eller sådant.
Jag menar jag har redan varit med på en (dock är ingen densamma) men jag har ju lite
koll på vad som händer, olika moment osv och sen så vet jag att kvinnan är skapt för att
föda barn, dom som jobbar där kan sitt jobb.
Så varför oroa sig i onödan? Som sagt, tar en dag i taget och bara njuter av det lilla som
är kvar nu.

       ♥

(dessa bilder är tagna när jag kom hem efter MVC)
Så stor är den inte, men en liten finns det minsann där inne!
Inte så konstigt heller med tanke på att jag inte är så stor och kroppen
tar sig ju an vad den klarar av.

Nu såhär i efterhand är det lätt att vara klok!
Min graviditet har bestått av;
- illamående (men då trodde jag det berodde på migrän)
- Sparkar (ryckningar och gasbubblor tänkte jag, för det är så det känns, speciellt om man inte vet)
- Börjat äta mera och oftare.
- Blivit extremt trött och sovit allt oftare,.
- mage och höfter har växt massor (trodde ju det var för jag börjat äta så mycket)
- brösten växte i en jädrans fart och även vårtgårdarna förändrades (var ju för jag ätit massor)
- jag kunde inte dricka alkohol alls och knappt röka för då fick jag kramp i magen och mådde illa (kroppen sa ifrån)
- mensen kom inte (men det var ju för att den inte gjorde det i vanliga fall och jag hade fel på äggstockarna)
- byxor som inte har gått att knäppa eller dragit över rumpan och BHar som fått kastats för allt trillat ut!
(det var ju för jag gått upp i vikt inte så konstigt).

Jag har fått jättedålig hy och får massor med finnar och jag blir lätt torr.
Brösten har fått bristningar, men inte så konstigt när man vuxit 2 och en halv storlek på
jättekort tid.
Lite bristningar på rumpa och lår, men inte heller konstigt när det gått så fort.
Jag orkar inte gå upp i för många trappor utan att flåset tar över allt! haha.
Jag menar 8kg på bara ca 2-3 månader är rätt mycket.

Så, de enda byxor jag kan använda nu är mjukisar då alla mindra andra
t.om min tights och leggings sitter för tajt eller inte kommer upp över rumpan!
Haha, gillart ändå!

Och allt eftersom dagarna har gått så känner jag bara sparkarna mer och mer
och det är så tydligt nu! Hur kan jag ha missat det?
Det är helt galet underbart att sitta eller ligga och känna, det är verkligen min
lilla klutt som river runt där inne!

Jag är lycklig,
det är allt jag kan säga!
♥



Är det någon som har frågor så ställ dom gärna (anonym eller inte),
jag svarar så länge jag inte tycker det stötande eller elakt.
För någon annan kanske tänker på något som jag inte har tänkt på?




v. (22) 21 + 4