Söndag 30 Januari

Efter ett samtal så tog det inte lång tid innan Mikaela kom med bilen och först lämnade av
småbrorsorna hos pappa och sedan körde oss mot destination förlossning i Eskilstuna. På väg dit så
blev det ju lite jobbigt med tanke på att jag inte kunde sitta för det gjorde ont haha. Och under hela resan
så hade jag värkar var tredje minut.
Men fram kom vi och då var klockan ca 00.30/00.45 tror jag? Har inte så stor koll på tiden just vid
det tillfället......


Bra att man har koll, för upptäckte just att det står att vi var framme ca 23.00...aja.
Kommer in och blir mottagna av en sköterska jag faktiskt INTE träffat under tiden jag
låg inlagt, men hon var trevlig och jag hade lite svårt att prata för det var som om luften drogs ur mig
varje gång jag fick en värk. Blödningarna hade startat igen och värkarna var nu mycket kraftigare än
vad dom annars varit, det gjorde inte ont utan var bara mest obehagligt, men dom satte på mig en CTG
och där fick jag ligga ett bra tag. Jag hade värk var 3dje minut och värkstolparna var väldigt höga.
Jag blir undersökt och är öppen ca 1,5-2cm (alltså inga större framsteg men ändå). Jag blir återigen inlagd
men bara för blödningarna för dom trodde inte att något var på G, dom brydde sig bara om att jag blödde.

Jag och mamma får återigen patientrum 8, samma rum som jag tidigare under dagen fått åkt hem från!
Mamma tycker att jag ska ta på mig den vita skjortan och det gör jag, men lite hjälp från mamma så
gick det ju bra mellan värkarna. När skjortan är på så blir mina värkar hemska och det känns så obehagligt,
det gör inte ont utan känns bara skumt och jag börjar gråta (fråga mig inte varför för det förstod jag inte
riktigt heller). Vi ringer på sköterskorna och jag får då 2st zitodon (stavning?) för att dom tyckte jag skulle
försöka att sova, men tror ni att det hjälper när det väl är på gång? Icke sa nicke och jag fick även en CTG.
Strax efter att CTGn är påkopplad så får jag en hemsk smärta i magen när jag INTE har värkar + att jag
kände att jag behövde näsdroppar för att jag inte kunde andas ens en gång och då blir det ju lite krångligt
när man ska andas i takt med värkarna. Sköterskorna fick höra om min hemska smärta och kommer inspringande flera stycken med en ultraljudsapparat och nålar och hela köret för dom trodde det hade med
moderkakan att göra, för så kunde det ju vara eftersom att jag blöder så mycket. Av med CTGn, på med ultraljudet och in med en ny kanyl i min hand (ifall det skulle bli bråttom). Jag hatar ju nålar och sa till sköterskan: - Hoppas du vet vad du gör nu och att du sätter den där du ska för ni får fan inte sätta en enda nål till i mig! HAHAH. Allt på ultraljudet såg bra ut och det blev genast lugnare i rummet. Jag får näsdroppar och genast
så kan jnag andas igen! Underbart! Värkarna blir mer intensiva och när dom märker att zitodonen inte hjälper
så förflyttar dom mig och mamma in till förlossningsrum 10.

Väl inne i förlossningsrummet så sätter dom igång lustgasen för dom tycker att jag kanske behövde det,
och efter några djupa andetag så kollar jag runt och det fanns stjärnor målade i taket, dom snurrade utav
bara sjutton, men inte blev värkarna mindre jobbiga haha. Har ingen koll på vart tiden tog vägen eller vad
som är vad men när klockan var runt 02.00 så blir värkarna helt hemska men lustgasen hjälpte lite och den
tog jag bara emellanåt. Jag ligger och blundar och vilar lite (så det kan ju inte ha varit så hemskt) och sen
så säger mamma emellanåt "nu kan du börja andas i masken för nu kommer snart en värk" och sådär höll
vi på tills det var morgon. När morgonpersonalen kommer in så får jag ytterligare 2 zitodon och sedan så
undersöker dom mig mellan två värkar. Jag var då öppen 4cm och blev lite sur, har jag legat i flera timmar
för att endast öppnat mig typ 2-2,5cm?

Efter det så går jag på toa och tar även en dusch, det var skönt men gjorde lite ondare efter duschen,
inte så konstigt om man inte har värmen längre. Ligger återigen i sängen och dom ville höja min lustgas
men då tyckte jag att det fick vara nog för den skiten sabbade ju bara för mig, det var ju lättare att andas utan
masken. Är avslappnad i hela kroppen och fick massor med beröm för att jag klarar av att slappna av fast
det gör ont och jag är så duktig på andningen (bara ett problem, att jag kan slappna av i hela kroppen UTOM
i mitt vänsterben) och det blir jag irriterad på och då så får jag trots protester en morfinspruta i just det benet.
Klockan är då ca 14.15 tror jag och jag blir sedan undersökt! Då är jag öppen 6cm! Jag känner att det finns hopp
och jag börjar känna mig lite rolig, hahah! Mitt i alltihopa så börjar jag att prata om min lillebrors skolgång och
hur hemsk skolan är som skiter i hur eleverna mår, det är då mamma märker att morfinet börjar ta :P

Precis efter det så blir jag knäpptyst och är konstigt nog tyst en bra stund, mamma ligger i sängen brevid
och vi bara njuter av lugnet (eller inte jag som har värkar haha) när jag plötsligt känner hur det blir varmt
och typ smäller till mellan benen :P : - ÅHÅHÅ! skriker jag rakt ut :P Och mamma hoppar till och ser förvånad ut.
Jag säger att jag tror mitt vatten har gått och vi ringer på personalen.

Det kommer in en barnmorskestudent som heter Jenny och jag säger direkt:
- Jag tror minsann att mitt vatten har gått så du får allt ta och kolla där nere!
Hahah, nu när jag tänker efter så låter det ju sjukt och jag tror inte någon trodde på mig för jag var ju helt
borta pga morfinet :P Men hon tittade efter och vi kom fram till att mitt vatten visst hade gått. Strax efter att
hon undersökt mig så känner jag hur det börjar trycka på utav bara helskotta! Jag får klartecken, lillens huvud är nästan ute, jag får alltså börja krysta och jag tar i för kung och fosterland! Jag ligger och krystar i en evighet och
vi gör på alla möjliga sätt, han vill inte komma ut! Efter väldigt lång tids krystande så kommer han äntligen ut.

Det blev helt varmt, och jag känner hur det börjar sprattla mellan mina ben! Haha, kändes så skumt!
När lillen är ute så hör man honom gny men sedan så säger dom att han behöver andas och dom klipper av
navelsträngen och springer iväg med honom. Jag är fortfarande helt stum, det känns så konstigt, går inte ens
att förklara känslan av när han precis kom ut, allt kändes så tomt och jag var helt bedövad där nere. Efter ett bra
tag så kommer dom tillbaka med lillkillen och han är fortfarande väldigt tyst och medtagen (nedtagen?). Hans läggs på mitt bröst och jag kunde inte förstår i min vildaste fantasi att han har legat i min mage. Han är den finaste jag någonsin har sett och jag kunde inte sluta titta på honom, tårarna rinner och jag är den lyckligaste människan som finns i hela vida världen! Vi försöker att amma men han orkade inte, fick inget tag om bröstet och försökte inte ens att suga. Men det är klart han var ju inte så pigg. Jag blir tvungen att sy två stygn för att jag hade två jättetydliga blodkärl som kunde brista ifall dom inte sydde, och det sjuka är att jag var så bedövad där nere från att han kom ut så dom behövde inte ens bedöva mig, det enda jag kände var när dom drog åt knuten,
då kändes det som det gör när man drar åt rosetten på skosnöret.






Inne i förlossningsrummet.

Sköterskan tar lillen och ger honom tillägg via en mugg och sedan så får vi fika!
Vi ska bli flyttade upp till BB och mamma åker då hem, får ju säkerligen åka hem om två dagar.

Blir upphämtad av sköterskan som var med och förlöste lillen och hon körde upp mig och lillen till rum 22
på BB.....




På BB :)

VIGGO LINDH    BBnr:2238
2011-01-29 ****
15.57
2685g
48cm
35,5cm h.omf

BM: Pia
Bm-student: Jenny
Undersköterska. Ann-Sofie

36 + 1
Allt sammans började på Söndagen den 23 Januari 2011.
Dagen hade rullat på som vanligt och jag hade varit lite mer
spänd än vanligt i magen sedan i mitten av veckan då jag slutade
med bricanylen. Det var i alla fall inget mer med det, och jag och
mamma beslutade oss på morgonen för att gå hem till pappa för
att låna datorn och umgås lite med dom som befann sig där hemma.
Under hela vägen hem till pappa så kände jag att jag hade fått tillbaka
mina sammandragningar som jag inte känt av under veckorna som
jag åt bricanylen så det var ju inte direkt något konstigt med det heller.
Väl hemma hos pappa så satte jag mig så fort vi kom fram och vilade
lite då jag erbjöd mig att springa ner till ica och handla lite då jag ändå
inte tagit av mig ytterkläderna. Innan jag skulle bege mig mot affären
så sprang jag in på toa då jag kände att jag var extremt kissnödig och
upptäckte till min förvåning att jag återigen hade blödig massor. Jag
gjorde det jag skulle på toaletten och gick sedan ut till mamma och förklarade
att jag inte tänkte gå ner till ica då jag återfått blödningarna som jag
åkte in på kontroll för den 29de December som ni kanske minns att jag
skrivit om tidigare.

Jag satte mig ner och pratade lite med mamma om att jag skulle ringa
till förlossningen i Eskilstuna och berätta om mina blödningar och att vi nog
skulle börja leta skjuts då jag antog att dom ville ha in mig för kontroll igen.
Det var ju inte sådär jättepopulärt att blöda samtidigt som man har sammandragningar
fick jag förklarat för mig förra gången. Mamma började att ringa runt medans jag
tog med min pappas telefon in på rummet och ringde till förlossningsavdelningen
på mälarsjukhuset. Efter att jag förklarat min situation och att jag fått åkt in ungefär
en månad tidigare pga samma anlednig och då fått bricanyl för att stanna upp det
hela, som jag tidigare under veckan hade slutat med så fick jag höra det som för mig
inte var helt oväntat...att vi skulle komma in för kontroll. Klockan var 12.10 då jag
avslutade samtalet med personalen på förlossningen. Under tiden som mitt evighetssamtal
pågick så hade mamma förbrilt letat skjuts men inte heller var det ju oväntat att det
hade varit förgäves! Hon hade inte lyckats få tag i någon skjuts då jag beslutade mig för
att ringa mormor och kolla om hon och Pelle kanske kunde skjutsa. Det var med dunkande
hjärta som jag hörde mormor svara i andra änden och jag hoppades innerligt på
att dom skulle kunna köra oss. Med ett lugn om att jag skulle slippa åka taxi igen så avslutades
samtalet med mormor och vi satte oss för att hinna äta lite mat innan vi skulle bli
upphämtade.

Klockan var ca 13.45 då jag och mamma slog oss ner i baksätet på Pelles bil och vi
började att köra mot Eskilstuna. Mormor var lite uppe i varv då hon trodde att det var dags
att föda medans jag själv mest var frustrerad över att vi fick åka dit då jag var bombsäker
på att dom skulle skicka hem oss igen, för det brukar ju vara så. Klockan var runt 15 när jag
och mamma blev visade till "kontrollrummet" där det precis som förra gången togs blodtryck,
min vikt, det sattes CTG-kurva (som visade att bebisen mådde utmärkt och att jag hade väldigt
starka sammandragningar) och sedan så gjordes det även en vaginal undersökning som visade
att min livmodertapp var uppluckrad (mjuk) och öppen ca 1 finger. Läkaren och personalen gick
ut som vanligt och kom tillbaka en stund senare. Jag skulle precis resa mig upp och ta på mig
min jacka då dom kommer tillbaka in i rummet.

Till min stora förvåning förklarar dom för mig att jag blir tvungen att stanna kvar över natten
för observation då dom inte hade den blekaste aning om var blödningarna kommer ifrån
eller varför jag blöder, det kunde ju antingen vara ifrån mig eller från bebisen. Dom plockar fram
två skjortor, lite bindor, sånna där extremt sexiga och enorma nät/tyg eller vad sjutton det nu är
trosor och lite annat småtjaffs innan dom visar in mig och mamma till förlossningsrum nummer 3.
Väl inne på rummet så fick jag ett patientarmband och även en hemsk kanyl ovanpå handen.
Jag var lite förvirrad och undrade självklart varför vi hade fått ett förlossningsrum och inte ett
patientrum, jag menar fanns det något som dom visste och inte jag? Jag fick i alla fall klart för mig
att dom hade satt kanylen i förebyggande ifall något skulle hända, för det skulle ju tydligen
inte vara så populärt att sticka någon ifall en förlossning har satt igång. Efter det svaret så började
jag självfallet att grubbla ännu mera, för vadå ifall det startar? Det hjälpte mig inte att grubbla
och dessutom så var det middagsdags och det kändes skönt att få något i magen efter allt.



Efter att middagen var uppäten så kom det in någon annan ur personalstyrkan och satte
CTG som såg ut ungefär som den första dom tog när vi direkt kom hit. Strax efter det så
var det återigen dags för en vaginal undersökning som även den var oförändrad sedan
den dom gjorde när vi kom in. Klockan tickade och det kändes verkligen som om hela dagen
hade gått upp i rök. Ögonlocken blev bara tyngre och tyngre, sammandragningarna kändes
lite lite mer och CTG-kurvan som sattes innan jag somnade visade att sammandragningarna
var väldigt starka. Till och med nattpersonalen var väldigt chockade över att jag inte hade
ondare än vad jag hade med tanke på hur hög smärtan var på sammandragningarna.
Klockan var 04.00 då jag vaknade av att sammandragningarna gjord ont och dom
var riktigt agressiva. Jag var ju lite chockad då jag aldrig har haft ont av sammandragningarna
förut. Sådär höll det på var femte minut enda fram till klockan var 05.00 och
under den timmen så började blödningarna att rinna massivs, man verkligen kände hur
det forsade. Strax därefter så somnade jag och det var som om den där timmen aldrig ens
existerat.



36 + 2
Måndagen den 24e Januari vaknade jag av att personalen petade lite på mig och
förklarade att en CTG-kurva skulle sättas på och även denna gång visades det att
värkarna var starka. Tycker det lät så fel att dom kallade mina sammandragningar för
värkar redan när dom beslutade sig för att lägga in mig, för enligt mig så är det värkar
när det gör riktigt ont, så ont att man säger aj eller svär för att det gör ont, och jag menar
så pass var det ju inte för min del. Menmen, säger dom att det är så det heter så får man
väl anta att dom har rätt.

Jag fick i mig en hel del frukost innan läkaren kom in på våran rum klockan 11. Hon konstaterade
att blödningarna inte kom från bebisen utan att det var från min livmoder som det blödde.
När hon därefter undersökte mig med en massa läskiga verktyg så tog hon lite blod och även
en blodklump som hon fick bort, och det skulle alltså undersökas. Sedan så gjorde hon först ett
vaginalt och även ett vanligt ultraljud som visade att allt såg jättebra ut. Det var en lättnad att
höra att allt såg bra ut, men man blev ju lite förvirrad över att inte veta varför jag blöder, även
om det enligt mig var viktigast att det inte var klutten som blödde.



Dagen fortsatte i samma spår som gårdagen och efter lunch så sattes det på CTG-kurva som
var lugnare än dom två föregående kurvorna med som hade starkare sammandragningar mellan
värkarna. Snart nog var det även dags för middag som skulle ätas innan nästa CTG-kurva
skulle sättas på. Denna kurva var mycket lugnare men dom få värkstolpar som fanns var
riktigt höga.



Senare så kom det in ny personal och förklarade att jag och mamma var tvungna att byta
rum till ett patientrum då dom behöver förlossningsrummen mer än någonsin nu. Det var inte
en enda kotte mer än mig och mamma där när vi kom in dagen innan och nu, bara en ynka dag
efter så var det fullproppat med folk som alla skulle få bebis. Det var väl även det jag hade
hoppats på att få höra, eller att åtminstonde få åka hem när personalen kom in i vårat nya rum,
men istället fick jag höra att jag inte skulle få åka hem än på några dagar då dom ännu inte
kunde fastställa orsak till mina blödningar och med tanke på att det fortfarande blöder lika mycket.
Dom vill ju inte riskera att något är fel och sen skickar dom hem mig där jag inte är under uppsikt,
och dom tyckte att jag var på rätt plats ifall något skulle hända (oavsett om det var dags för
bebis eller något annat). Dagen blev till kväll och denna natt bjöd på läskiga stickningar i hela
magen så fort jag vände på mig i sängen, jag vågade inte ens röra på mig!

36 + 3
Tisdagen den 25e Januari vaknar jag av att en sköterska kommer in och pratar lite med mig,
och ungefär en kvart senare så sätts en ny CTG-kurva där allt ser jättebra ut. Efter frukosten
kommer det in en läkare som ger mig något piller som tydligen ska minska blödningen, eller ja
det skulle i alla fall bidra till minskad blödning.

Klockan var 10.20 när en sköterska kommer in och tar ett stick i fingret på mig för att kolla
mitt HB och sedan så gick vi för att äta lunch. Efter lunchen sattes det på en CTG (inte helt ovanligt)
och det var precis som det brukar vara. Efter att CTGn var borttagen så kommer sköterskan in
och förklarar att mitt HB låg på 133 vilket var jättebra då det låg på ungefär 122 sist tror jag.
Hon berättar även att jag ska få göra en viktuppskattning under någon av dom närmsta dagarna
eftersom att jag egentligen skulle gjort en viktuppskattning hos min barnmorska på torsdag, men
nu hamnade jag ju här i eskilstuna så det blev ju lite knas då. Hon talar även om att hon nu slutar
sitt skift och inte är tillbaka förens på fredagnatt, vilket var väldigt tråkigt då jag verkligen gillar
henne och hon lyssnar på vad jag säger.

Omkring klockan 17.30 så sätts det åter på en CTG och även den visade precis som det brukar
vara.

Klockan 18.20 så kommer mammas taxi som ska köra henne ner till tågstationen.
Det var tråkigt att hon skulle åka hem, det var det verkligen men det hände ju ingenting
och dessutom så hade hon inte barnvakt till barnen hemma hur länge som helst heller.

"Vill verkligen inte stanna här!
Mår uruselt av denna miljö!"

Det var något jag hade skrivit i blocket och tro mig, det var hemskt att bara ligga och inte
veta någonting eller inte heller vara med om att det händer något, allt bara står still.

21.15 sattes det återigen en CTG och denna gång så gjorde det lite ont, det hade det aldrig
gjort förut, och det syntes på CTGn, men det var ju inte mer med det. Strax efter att kurvan
var färdig så undersöktes jag vaginalt och tappen var mjuk och fortfarande lika öppen som
när jag kom hit till sjukhuset.

Nattpersonalen var underbar och jag sov hela natten utan några som helst konstigheter.

36 + 4
Onsdagen den 26e Januari vaknade jag vid 08.00 av att dagspersonalen kom in och presenterade
sig (det var nästan aldrig någonsin någon från personalen jag sett tidigare) och efter det
så gick jag ut och ringde mamma och tog även "blodtabletten".



08.27 sattes det på en CTG som var återigen precis som den brukar och efter det så tog jag
mig en dusch som verkligen inte satt fel! Efter duschen så fixade jag lite bland mina grejer.
Mellan 14.30 och 15.05 så hade jag CTGn igen och denna gång var det lite värre än det brukar,
men det spelade ju ingen roll för så brukade det ju bli.

"Britt och Ylva är jättegulliga!"

Dom två personerna var dom som var den underbara nattpersonalen.

"Har lite ondare än vanligt men ytterst lite!"

Ca 18.00 kom mamma och Marve och besökte mig, och gud vad skönt det var med sällskap!
Har ju känt sig hemskt isolerad och mått dåligt för man inte har träffat någon annan än de
vitklädda sköterskorna. Efter att jag mött upp dom i entrén så gick vi upp till mitt rum där det
sattes på en CTG som denna gång var väldigt lugn.


Låg lite snett hade han tendens till att göra i alla fall :D

Klockan var 19.15 när mamma och Marve sätter sig i bilen och rör sig tillbaka mot Katrineholm.
Det gjorde ont i hjärtat när dom åkte för jag har saknat min familj så mycket! Men det var skönt
att få träffa dom en stund. När jag kommit tillbaka upp på mitt rum så gick jag på toa och upptäckte
att jag börjat blöda ännu mera igen. Det var inte massor, men rätt mycket och jag tänkte vänta och
se tills nästa toalettbesök om det fortfarande var så, men till min lättnad så var det som dom vanliga
blödningarna igen.


Kunde inte riktigt sitta ordentligt då magen bokstavligt talat låg i knäet på mig.

"Jag är trött på detta sjukhus, detta rum, denna förbannade säng, trött på att ingen kan säga samma
sak och att inte få reda på något. Jag mår skit, mitt psyke är helt twistat och jag bara gråter!
Hormonerna har väl stor del i det hela men jag orkar inte vänta längre, vill ha ett svar nu! Jag vet att
det är mig det blöder ifrån men ingen kan säga varför? Jag blir ju livrädd! Det är farligt det har dom
sagt, men ändå gör dom ingenting åt något. Pga av allt som sagts och allt jag har fått förklarat för mig
så är jag rädd för att jag ska bli orolig inför förlossningen. Jag har inte oroat mig ett dugg förut men blir
rädd för att jag ska börja göra det nu efter allt jag fått höra. Jag blöder massor när jag har samman-
dragningar och hur ska det då bli när jag får riktiga värkar? Kommer det att forssa då? Kommer jag att
ha något blod kvar? Är så rädd för att hela min syn, dröm och tanke vad gällande min förlossning ska
bli förstörd av detta bara. Alla tjatar om att huvudsaken är att klutten mår bra och det håller jag verkligen
med om, men så länge jag mår såhär dåligt och bara gråter och har mig så mår ju han inte jätteprima
heller. Hjärtljuden och kurvorna på honom ser ju bra ut men psykiskt då?

Vill bara få ett svar, antingen positivt eller negativt! Bara man får veta något så man får veta något
om varför det är såhär eller hur länge jag måste stanna. Tur att klutten i alla fall är med mig 24
timmar om dygnet för annars hade jag skitit i detta för längesen. Jävla blod och jävla sjukhus!
Jag vill inte vara här, jag saknar mina syskon och jag tackar gudarna för att dom har gett mig världens
bästa mamma! Och sen lilla Viggo också såklart, mår så mycket bättre när man känner att han finns
där inne."

36 + 5
Torsdagen den 27de Januari så vaknar jag vid 08.00 och strax där efter så sätts en CTG som vanligt.
Denna gång var det som precis vilken annan gång som helst, som vanligt med andra ord. Under natten
som var så hade jag lite mer kraft och smärta i sammandragningarna men inte så farligt att jag inte
kunde sova.

Idag gjordes det ultraljud. Allt var helt perfekt! Flödet i navelsträngen var super, hjärtat slog mycket
fint, lillkillen var riktigt livlig vilket var jättebra, mängden fostervatten var som det ska vara, det var
dock extrem trångt och lite plats då han nästan låg omlott med sig själv för att få plats och hans huvud
låg väldigt extremt långt ner, inte så konstigt att det konstant trycker. Hans vikt uppskattades till ca
2346g och det var tydligen normalvikt efter kurvan? Lät lite skumt, men en viktuppskattning kan ju
inte säga exakt utan det är bara på ett ungefär då man mäter mage, ben, huvud osv. Det var som
sagt väldigt trångt i magen och han får nästan inte plats. Läkaren som gjorde ultraljudet och undersökte
mig sa att jag eventuellt får åka hem imorgon om blödningarna inte blir värre eller hjärtljud och sånt
sjunker drastiskt. HOPPAS! Fick förresten för tredje gången bekräftat att det är en liten pojke, haha!
Det är ju tre olika läkare/barnmorskor som sagt det så det borde ju stämma ;) Han låg förresten och
tryckte med huvudet mot min moderkaka, vilket skulle kunna vara en anledning till varför det blöder
förklarade läkaren.

"Psst, tyckte jag hörde sköterskorna säga att min granne i rummet brevid fick en bebis på 5470g ;)"

Äntligen fick jag något besked! Men tror ändå inte att jag kommer få åka hem imorgon så jag tänker
inte ta ut någon seger i förskott. Men jag är i alla fall överlycklig idag och man får ju ta en dag i taget.

Ca 14.00 så sattes det på en CTG igen och det var precis som vanligt med men några lite högre
tappar.

Ca 20.15 så fick jag ännu en CTG-kurva och denna gången så var det som det brukar men jag hade
två toppar på nästan 100 varje gång under tio minuter. Och när dessa två toppar kom så kändes det
mer än det någonsin har gjort förut, men det gjorde fortfarande inte extremt ont. Men det har känts
mer än vanligt under hela dagen idag så det är väl inte så konstigt att det är så. Dessutom så har denna
torsdag varit en toppendag och jag mår extrem bra nu! Härligt!


CTGn - Känns som om det var det enda som hände om dagarna :P

Natten mellan torsdagen och fredagen var hemsk! Det har tryckt och huggigt (huggit?)
i magen hela natten och den har varit spänd som en ballong och hård som sten!

36 + 6
Fredagen den 28de Januari började med att det sattes en CTG ca klockan 07.47 och inte
helt oväntat var det som det brukar men som också nu för tiden med lite mer smärta än
vanligt.

Magen är fortfarande hård som sten och det gör nästan ont nu. Konstant spänd och det gör
ont när jag sätter mig ner eller rör på mig. Känns dessutom nästan som om jag ska sätta
mig på honom när jag sätter mig ner! Läskigt!




Det gjordes en undersökning för att kolla om det är okej att jag åker hem eller inte.
Blödningarna är nästan helt borta och jag är fortfarande öppen lika mycket som jag var när
jag hamnade här. Allt ser bara bra ut och jag får åka hem!

Klockan är 19.00 när mormor och Pelle kommer och hämtar mig och innan jag släpps av
hos pappa så stannar vi på Ica för att jag måste köpa lite saker och bara "för att" så köper
jag två paket blöjor, tvättlappar och lite annat småtjaffs tillsammans med godiset. Under tiden
jag är inne och handlar så måste jag gång på gång stanna upp och luta mig mot korgvagnen
och andas för det gör ont, måste stanna flera gånger och det känns bara mer och mer. När jag
var färdig och avsläppt hos pappa så var klockan lite över 20.30 och jag ringer en taxi för att
jag vågar mig inte på att gå hem till mamma därifrån, och jag behövde ändå ha med mig sittdelen
till vagnen så det lät toppen! När jag kliver ut taxit utanför mammas hus kommer Alexandra
och hon får pengarna för vagnen och skötbordet . När hon stänger dörren och går så är det som
om smärtan är värre. Jag kan inte stå upp så jag lägger mig ner, men jag kan inte ligga ner utan
sätter mig då istället och det funkade inte heller! Hur gör man då liksom?

Sen kommer mamma och Noah hem och vi beställer en pizza. Jag tar ungefär en tugga, för mer
får jag inte i mig. Jag kan inte stå, ligga, sitta eller ens prata och det är tre minuter i mellan mina
värkar så jag går in i rummet för att ringa tillbaka till förlossningen men då funkar inte min telefon
och det gör tydligen inte mammas heller! Innan jag börjar jaga upp mig så går jag på toa och upptäcker
då att jag har blödit massor igen! Jag försöker återigen att ringa och efter ungefär 100 försök så funkar
det äntligen! Jag pratar med en sköterska och förklarar att jag nyss kommit hem (och historian om att
jag låg inlagd och varför), att jag har värkar var tredje minut och att jag börjat blöda igen. Under
samtalet måste jag pausa hela tiden då jag inte ens kan prata för det trycker så dant!

Sköterskan säger att jag måste komma in pga av blödningarna! (hon sa inget om värkarka?).
Hon var en av dom som jobbat under tiden jag låg inne så hon såg allvarligt på blödningarna som
återkommit.

Efter ett samtal så tog det inte lång tid innan Mikaela kom med bilen och först lämnade av
småbrorsorna hos pappa och sedan körde oss mot destination förlossning i Eskilstuna. På väg dit så
blev det ju lite jobbigt med tanke på att jag inte kunde sitta för det gjorde ont haha. Och under hela resan
så hade jag värkar var tredje minut.
Men fram kom vi och då var klockan ca 00.30/00.45 tror jag? Har inte så stor koll på tiden just vid
det tillfället.

---

Allt som är skrivet inom sånna här tecken --> "" och kursiv text är sådant som jag skrivit i boken,
typ som tankar och sådant. All annan text är kanske lite luddig men det är för att även det stod i boken
och det stod bara korta meningar om allt som hänt så jag har försökt att sammanfatta det lite snyggt.