Efter ett samtal så tog det inte lång tid innan Mikaela kom med bilen och först lämnade av
småbrorsorna hos pappa och sedan körde oss mot destination förlossning i Eskilstuna. På väg dit så
blev det ju lite jobbigt med tanke på att jag inte kunde sitta för det gjorde ont haha. Och under hela resan
så hade jag värkar var tredje minut.
Men fram kom vi och då var klockan ca 00.30/00.45 tror jag? Har inte så stor koll på tiden just vid
det tillfället......


Bra att man har koll, för upptäckte just att det står att vi var framme ca 23.00...aja.
Kommer in och blir mottagna av en sköterska jag faktiskt INTE träffat under tiden jag
låg inlagt, men hon var trevlig och jag hade lite svårt att prata för det var som om luften drogs ur mig
varje gång jag fick en värk. Blödningarna hade startat igen och värkarna var nu mycket kraftigare än
vad dom annars varit, det gjorde inte ont utan var bara mest obehagligt, men dom satte på mig en CTG
och där fick jag ligga ett bra tag. Jag hade värk var 3dje minut och värkstolparna var väldigt höga.
Jag blir undersökt och är öppen ca 1,5-2cm (alltså inga större framsteg men ändå). Jag blir återigen inlagd
men bara för blödningarna för dom trodde inte att något var på G, dom brydde sig bara om att jag blödde.

Jag och mamma får återigen patientrum 8, samma rum som jag tidigare under dagen fått åkt hem från!
Mamma tycker att jag ska ta på mig den vita skjortan och det gör jag, men lite hjälp från mamma så
gick det ju bra mellan värkarna. När skjortan är på så blir mina värkar hemska och det känns så obehagligt,
det gör inte ont utan känns bara skumt och jag börjar gråta (fråga mig inte varför för det förstod jag inte
riktigt heller). Vi ringer på sköterskorna och jag får då 2st zitodon (stavning?) för att dom tyckte jag skulle
försöka att sova, men tror ni att det hjälper när det väl är på gång? Icke sa nicke och jag fick även en CTG.
Strax efter att CTGn är påkopplad så får jag en hemsk smärta i magen när jag INTE har värkar + att jag
kände att jag behövde näsdroppar för att jag inte kunde andas ens en gång och då blir det ju lite krångligt
när man ska andas i takt med värkarna. Sköterskorna fick höra om min hemska smärta och kommer inspringande flera stycken med en ultraljudsapparat och nålar och hela köret för dom trodde det hade med
moderkakan att göra, för så kunde det ju vara eftersom att jag blöder så mycket. Av med CTGn, på med ultraljudet och in med en ny kanyl i min hand (ifall det skulle bli bråttom). Jag hatar ju nålar och sa till sköterskan: - Hoppas du vet vad du gör nu och att du sätter den där du ska för ni får fan inte sätta en enda nål till i mig! HAHAH. Allt på ultraljudet såg bra ut och det blev genast lugnare i rummet. Jag får näsdroppar och genast
så kan jnag andas igen! Underbart! Värkarna blir mer intensiva och när dom märker att zitodonen inte hjälper
så förflyttar dom mig och mamma in till förlossningsrum 10.

Väl inne i förlossningsrummet så sätter dom igång lustgasen för dom tycker att jag kanske behövde det,
och efter några djupa andetag så kollar jag runt och det fanns stjärnor målade i taket, dom snurrade utav
bara sjutton, men inte blev värkarna mindre jobbiga haha. Har ingen koll på vart tiden tog vägen eller vad
som är vad men när klockan var runt 02.00 så blir värkarna helt hemska men lustgasen hjälpte lite och den
tog jag bara emellanåt. Jag ligger och blundar och vilar lite (så det kan ju inte ha varit så hemskt) och sen
så säger mamma emellanåt "nu kan du börja andas i masken för nu kommer snart en värk" och sådär höll
vi på tills det var morgon. När morgonpersonalen kommer in så får jag ytterligare 2 zitodon och sedan så
undersöker dom mig mellan två värkar. Jag var då öppen 4cm och blev lite sur, har jag legat i flera timmar
för att endast öppnat mig typ 2-2,5cm?

Efter det så går jag på toa och tar även en dusch, det var skönt men gjorde lite ondare efter duschen,
inte så konstigt om man inte har värmen längre. Ligger återigen i sängen och dom ville höja min lustgas
men då tyckte jag att det fick vara nog för den skiten sabbade ju bara för mig, det var ju lättare att andas utan
masken. Är avslappnad i hela kroppen och fick massor med beröm för att jag klarar av att slappna av fast
det gör ont och jag är så duktig på andningen (bara ett problem, att jag kan slappna av i hela kroppen UTOM
i mitt vänsterben) och det blir jag irriterad på och då så får jag trots protester en morfinspruta i just det benet.
Klockan är då ca 14.15 tror jag och jag blir sedan undersökt! Då är jag öppen 6cm! Jag känner att det finns hopp
och jag börjar känna mig lite rolig, hahah! Mitt i alltihopa så börjar jag att prata om min lillebrors skolgång och
hur hemsk skolan är som skiter i hur eleverna mår, det är då mamma märker att morfinet börjar ta :P

Precis efter det så blir jag knäpptyst och är konstigt nog tyst en bra stund, mamma ligger i sängen brevid
och vi bara njuter av lugnet (eller inte jag som har värkar haha) när jag plötsligt känner hur det blir varmt
och typ smäller till mellan benen :P : - ÅHÅHÅ! skriker jag rakt ut :P Och mamma hoppar till och ser förvånad ut.
Jag säger att jag tror mitt vatten har gått och vi ringer på personalen.

Det kommer in en barnmorskestudent som heter Jenny och jag säger direkt:
- Jag tror minsann att mitt vatten har gått så du får allt ta och kolla där nere!
Hahah, nu när jag tänker efter så låter det ju sjukt och jag tror inte någon trodde på mig för jag var ju helt
borta pga morfinet :P Men hon tittade efter och vi kom fram till att mitt vatten visst hade gått. Strax efter att
hon undersökt mig så känner jag hur det börjar trycka på utav bara helskotta! Jag får klartecken, lillens huvud är nästan ute, jag får alltså börja krysta och jag tar i för kung och fosterland! Jag ligger och krystar i en evighet och
vi gör på alla möjliga sätt, han vill inte komma ut! Efter väldigt lång tids krystande så kommer han äntligen ut.

Det blev helt varmt, och jag känner hur det börjar sprattla mellan mina ben! Haha, kändes så skumt!
När lillen är ute så hör man honom gny men sedan så säger dom att han behöver andas och dom klipper av
navelsträngen och springer iväg med honom. Jag är fortfarande helt stum, det känns så konstigt, går inte ens
att förklara känslan av när han precis kom ut, allt kändes så tomt och jag var helt bedövad där nere. Efter ett bra
tag så kommer dom tillbaka med lillkillen och han är fortfarande väldigt tyst och medtagen (nedtagen?). Hans läggs på mitt bröst och jag kunde inte förstår i min vildaste fantasi att han har legat i min mage. Han är den finaste jag någonsin har sett och jag kunde inte sluta titta på honom, tårarna rinner och jag är den lyckligaste människan som finns i hela vida världen! Vi försöker att amma men han orkade inte, fick inget tag om bröstet och försökte inte ens att suga. Men det är klart han var ju inte så pigg. Jag blir tvungen att sy två stygn för att jag hade två jättetydliga blodkärl som kunde brista ifall dom inte sydde, och det sjuka är att jag var så bedövad där nere från att han kom ut så dom behövde inte ens bedöva mig, det enda jag kände var när dom drog åt knuten,
då kändes det som det gör när man drar åt rosetten på skosnöret.






Inne i förlossningsrummet.

Sköterskan tar lillen och ger honom tillägg via en mugg och sedan så får vi fika!
Vi ska bli flyttade upp till BB och mamma åker då hem, får ju säkerligen åka hem om två dagar.

Blir upphämtad av sköterskan som var med och förlöste lillen och hon körde upp mig och lillen till rum 22
på BB.....




På BB :)

VIGGO LINDH    BBnr:2238
2011-01-29 ****
15.57
2685g
48cm
35,5cm h.omf

BM: Pia
Bm-student: Jenny
Undersköterska. Ann-Sofie